måndag 3 augusti 2009

Gemenskaper för alla

Roland Poirier Martinsson fortsätter sina angrepp på liberalismen. Men några svar på hur gemenskaper byggda på en konservativ samhällssyn samtidigt ska kunna undvika att bli intoleranta, har han inte.

"Allt i konservatismen pekar egentligen mot denna sista observation: att gemenskaper sammanhållna av värderingar, normer och estetik utgör samhällets primära byggstenar. Däri ligger också konservatismens utmaning. Liksom socialismens baksida är ofriheten och liberalismens var värdeupplösningen, består konservatismens mörka sida i risken för intolerans. Hur skapar man starka gemenskaper utan att stänga ute?"

Det finns inget i liberalismen som säger att gemenskaper ska bekämpas, att frivilliga sammanslutningar är av ondo. Tvärtom. Och visst styrs gemenskaper av gemensamma värderingar och intressen, oavsett om det handlar om en kennelklubb eller en politisk kampförening. Detta är inget problem för en liberal. Ändå pratar Poirier Martinsson om "värdeupplösning" som liberalismens mörka sida, som om liberaler förespråkade ett samhälle utan värderingar, utan några som helst gemensamma värden, utan regler och normer.

Liberaler är inte anarkister. Samhället måste bygga på något slags överenskommelse som säger att staten har våldsmonopol, att gränsen för den enes frihet går där den andres frihet kränks och att alla medborgare har samma rättigheter. Utifrån dessa premisser bör vi sedan få bilda de sammanslutningar vi önskar och vara hur intoleranta och snarstuckna vi vill inom dessa gemenskaper. Konservativa anklagar liberalismen för att förespråka och sprida en normlöshet i samhället, vilket är ett uttryck för konservativas förlorade dröm om "det goda samhället", det land som en gång var när folk gick i kyrkan, fruktade överheten, gjorde värnplikten med lidelse och rak rygg och inte ägnade lördagskvällen åt porr. Här har konservativa företrädare en hel del gemensamt med en sverigedemokratisk önskan att "få Sverige tillbaka" - innan moralförfallet började.

Att bevara värderingar för värderingarnas egen skull - vart tar då människan vägen? Precis som Bloggen Bent konstaterar, kommer individen bort för det allmännas "goda" (vad det nu är).
Det konservativa företrädare inte förstår, är att de tar sig rätten att utan hänsyn klampa in på ditt och mitt territorium med sina värderingar. Det är ju inte mina, Johan Norbergs eller Alexander Bards värderingar som Poirier Martinsson vill slå vakt om, utan sina egna.

För ett ögonblick tycks det emellertid finnas en viss insikt där någonstans. Poirier Martinsson nämner att konservatismens mörka sida är "risken för intolerans". No shit, tänker liberalen, och väntar på en utläggning som aldrig kommer.

Men frågan om hur gemenskaper skapas utan att stänga någon ute är egentligen fel ställd. Gemenskaper skapar per definition ett utanförskap så fort de bildas. Även om du bildar en förening som är religiöst och politiskt obunden och till vilken alla kan söka medlemskap, kommer ändå föreningens inriktning att skapa en mur gentemot andra som inte har detta intresse eller inte förstår det. Toleransen behöver i den bemärkelsen inte finnas i dessa gemenskaper. Toleransen ska finnas genom friheten för alla att själva bilda egna gemenskaper utifrån sina intressen och läggningar. Det betyder emellertid att det i samhället skapas en mängd gemenskaper som inte delar Poirier Martinssons och andra konservativas värderingar utan som målar ansiktet i guld och springer halvnakna genom Stockholms gator. Även i liberalismen finner du sålunda gott stöd för gemenskaper. Men de ska vara frivilliga, inte statligt sanktionerade.

Singlar möter singlar och sammanboende bjuder varandra på parmiddagar. Etniska grupper bildar etniska enklaver och umgås i miljöer de känner sig trygga i. Människor med andra sexuella referensramar än den gängse heterosexuella missionären söker sig till varandra och bildar klubbar. Livet är fullt av inkluderande-exkluderande situationer. Detta är en självklar del av ett fritt samhälle. Ett fritt samhälle som varken Roland Poirier Martinsson eller Johan Wennström vill se.

3 kommentarer:

RolandPM sa...

". Det betyder emellertid att det i samhället skapas en mängd gemenskaper som inte delar Poirier Martinssons och andra konservativas värderingar utan som målar ansiktet i guld och springer halvnakna genom Stockholms gator. Även i liberalismen finner du sålunda gott stöd för gemenskaper. Men de ska vara frivilliga, inte statligt sanktionerade.

Singlar möter singlar och sammanboende bjuder varandra på parmiddagar. Etniska grupper bildar etniska enklaver och umgås i miljöer de känner sig trygga i. Människor med andra sexuella referensramar än den gängse heterosexuella missionären söker sig till varandra och bildar klubbar. Livet är fullt av inkluderande-exkluderande situationer. Detta är en självklar del av ett fritt samhälle. Ett fritt samhälle som varken Roland Poirier Martinsson eller Johan Wennström vill se."
Det finns inte någonstans, i något jag sagt eller skrivet, någonting som ger stöd åt de åsikter du tillskriver mig här.

Ola Berg sa...

@RPM: Jag tror att Egnell menar att eftersom du inte lämnar några svar på frågan hur man bär sig åt för att bli tolerant, utan verkar tycka att det är ganska svårt (fast du uttrycker det lite tjusigare: hur inkorporera toleransen gentemot avvikaren i konservativismen) så är du inte speciellt tolerant.

Språkbruket avslöjar dig: du ställer dig frågan hur man förhåller sig till den som bryter av, till den som väljer att stå utanför; som om dessa människor verkligen bryter av och står utanför.

Vänd på perspektivet: tänk om det är du som står utanför, du som bryter av, och vi andra står runt om och ställer oss frågan hur vi ska förhålla sig till dig?

Börjar du se, RPM, var du tar miste?

Hans Li Engnell sa...

Du anklagar liberalismen, och därmed liberaler, för att stå för något slags upplösning av värderingar i samhället, för normlöshet och för frihet från gemenskaper. Vilket är en snedvriden tolkning.

Du sökte i din text svaret på frågan hur man bygger gemenskaper utan att stänga någon ute. Jag sökte exemplifiera att det finns mängder av frivilliga sammanslutningar som samtidigt är exkluderade, att det ligger i gemenskapers natur, och att det i sig inte är något problem – så länge vi tillåts forma våra gemenskaper helt fritt efter eget huvud utan några samhälleliga påbud om moral och värderingar. Det finns inget i liberalismen som säger att normer eller gemenskaper är av ondo och att en liberal person inte kan eller bör söka sig till olika sammanslutningar. Tvärtom. Om du inte har något som helst emot att människor formar egna sammanslutningar/gemenskaper i samhället utifrån sina egna värderingar och normer, är det svårt att förstå oron för påstådd ”värdeupplösning” i ett liberalt samhälle. Hur din konservatism ska bli inkluderande och tolerant får heller inget svar.